Dag 13.

Idag har jag tagit mig en riktig funderare. Vad attans i skogen håller jag på med?!
Även fast jag är förespråkare för vattenfasta, och tycker helt klart att det är något nödvändigt så har alla sina mörka stunder. Idag var min mörka dag.

Eftersom jag mådde dåligt igår valde jag att ligga hemma och tycka synd om mig, viket inte är så nedrans smart. För rör man sig inte så får kroppen svårare att köra runt alla gifter som släppts i kroppen som resulterar i att man får ondare. Nu vill ja ändå påpeka att jag valde att tycka synd om mig för att det inte är många dagar kvar, skulle det vara längre tid än någon dag bara skulle jag tvingat mig att ta mig i kragen.

Vilket i sin tur inge gjort den här dagen något bättre. Vilket i sin tur gjort att jag grävt ner mig någon "det är synd om bara mig" bubbla. Inte kul att vara i den.
Jag har nämnt flera gånger att den här fastan har tagit hårdare på mig än de tidigare, och det för att jag inte brytt mig om kosten innan. Det gör att jag just nu mår som sämst, vilket får mig att ifråga sätta varför jag står ut. Rent tekniskt är jag inte i akutbehov av en rensning just nu, men vill ändå få ut allt skit man bunkrar upp med. Så jag gör nog ändå rätt val...Tror jag...

I mina plågor har jag i alla fall kommit fram till 2 saker. För det första borde jag få en medalj för att ha fastat en vecka helt själv. För det andra så kan jag bryta fastan redan imorgon kväll. Rent tekniskt har det gått 2 veckor sen jag sist åt något då.
Jag finner ingen anledning till att stå ut och plåga min kropp med någon mer natt än denna och därför känns det även som ett bra val. Även fast jag önska att jag kunde må bättre och fortsätta.

Men man måste lyssna på kroppen. Jag har ju bara en av den och kommer ha den resten av mitt liv. Så om jag är snäll mot den kanske den är snäll tillbaka ;)